Maskerad - ett ovanligt projekt av en ovanlig trupp
Det Internationella Museumprogrammet i Göteborg är unikt i sitt slag i världen. Det är därför museiarbetare ifrån hela den kutlurella globen vallfärdar till Göteborg vartannat år för att ta del av programmet, iallafall de som har ynnesten att klara av att komma in överhuvudtaget. Det är ruskigt många som söker de totalt 30 platser som är tillgängliga vartannat år. Rykten säger att det sist var minst 300 svenska elever som slogs om de ca 10 platser som gavs dem. Resten gick till internationella studenter. Nåväl, första året avslutas nu i veckorna med en utställning producerad egenhändigt av denna ovanliga klass. Vad som också är ovanligt är att man gått ifrån noll till färdig utställning på bara sju ynka veckor. Och att utställningen inte vuxit fram ur ett redan befintligt "behov" utan att man helt enkelt fått objekt tilldelade utan några som helst valmöjligheter.
"Gör vad ni vill, internationella museumstudenter! Bara det är bra, och blir det dåligt så öppnar vi helt enkelt inte utställningen!"
Med de betryggande orden påbörjades projektet och nu, sju veckor senare så står klassen med en färdig produkt som är rätt så långt ifrån den traditionella elevuställningen. Imorgon, den 19:e maj 2009 kl. 18-20 invigs utställningen Maskerad och utöver de traditionella vinglasen och öppningstalen blir det även japansk butohdans med Frauke, singer songwriter framträdande med Lovisa Samuelsson, ett stycke opera och mer därtill.
"Gör vad ni vill, internationella museumstudenter! Bara det är bra, och blir det dåligt så öppnar vi helt enkelt inte utställningen!"
Med de betryggande orden påbörjades projektet och nu, sju veckor senare så står klassen med en färdig produkt som är rätt så långt ifrån den traditionella elevuställningen. Imorgon, den 19:e maj 2009 kl. 18-20 invigs utställningen Maskerad och utöver de traditionella vinglasen och öppningstalen blir det även japansk butohdans med Frauke, singer songwriter framträdande med Lovisa Samuelsson, ett stycke opera och mer därtill.
Så kom, vänner - kom!
- Dobke
Bienvenidos al Brasil - swapping i varmare breddgrader
Det är lustigt hur vissa klubbkoncept går en totalt förbi medan andra är snudd på beroendeframkallande. Swap-O-Rama hör till den senare kategorin och även om den materialiseras på olika platser var gång är det alltid lika kul - eller snarare kanske det en av anledningarna till att det gång på gång förefaller så uppfriskande? Ja, det ihop med lyckade dj-bokningar och second hand-konceptet, som skapar en mäkta god cocktail.
Helgens tillställning ägde rum på Klubb Socials charmiga takterass som precis öppnat för säsongen. Detta hade verkligen inte kunnat vara bättre tajmat med den ljumma försommarnatten och aftonens tema - tropicalia. Aftonens tema värmde swapparna i sig och de brasilianska rytmerna bredde ut sig på den lilla ytan som kvällen till ära dekorerats med heta, pumpande karnevalrytmer i ådrorna.
Massorna hugger i då startswoppet gått. . .
Måtten bedöms med kritisk blick och ivriga händer - bytt är bytt, kommer aldrig igen...
De omtvistade skorna prövades av ivriga fötter, men vem fick dem till slut?
Fotograferna som metafotograferar varandra medan kjolen jag swoppat in glider förbi i blickfånget. . .
- Dobke
Fotograferna som metafotograferar varandra medan kjolen jag swoppat in glider förbi i blickfånget. . .
- Dobke
Även ett museum kan sticka huvudet i sanden
Kära Läsare!
Även då bloggen stått stilla ett tag har skrivandet istället fått utrymme på andra håll. Blogginlägget om G-P utställningen på Stadsmuseet som blev ledartext i Göteborgs Fria för några veckor sedan, förblev tyvärr okommenderad ifrån Stadsmuseets sida. GF sökte dem för en kommentar, men efter en intern diskussion valde de att utebli med respons.
Aldrig förr har då termen intern använts så flitigt som i de senaste veckornas skriverier om Stadsmuseets inre stridigheter. Allt som händer på detta annars så folkliga museum verkar nu utspelas bakom stängda dörrar. Den kulturintresserade göteborgaren lämnas således utan någon som helst faktisk uppfattning om vad som sker innanför portarna, och förses istället med generöst utrymme för kulturellt frivolösa spekulationer. Ja, inte ens före detta chefen Ingrid Lomfors verkar kunna formulera en konkret motivering för sin så kallade omplacering.
Huruvida omplacering är en korrekt benämning har dock redan bestridits av Lomfors advokat som kritiser kulturförvaltningschefen, Björn Sandmarks, beslut. Lomfors bestrider "flytten" då den enligt utsago inte kan tolkas som något annat än att hon kort och gott fått sparken. Av allt att döma är det inte heller vilket avsked som helst då Lomfors får ett avgångsvederlag motsvarande två årslöner.
Stormigheterna verkar med andra ord fortsatt omsluta Stadsmuseet, och medan Sandmark bloggar om Lou Reed, tysk litteratur och fotboll på sitt intellektuellt särpräglade vis, lämnas vi skattebetalare att dagdrömma om vad Stadsmuseet hade kunnat åstadkomma för de 1,65 miljon kronor som Lomfors nu kompenseras med.
- Dobke
Även då bloggen stått stilla ett tag har skrivandet istället fått utrymme på andra håll. Blogginlägget om G-P utställningen på Stadsmuseet som blev ledartext i Göteborgs Fria för några veckor sedan, förblev tyvärr okommenderad ifrån Stadsmuseets sida. GF sökte dem för en kommentar, men efter en intern diskussion valde de att utebli med respons.
Aldrig förr har då termen intern använts så flitigt som i de senaste veckornas skriverier om Stadsmuseets inre stridigheter. Allt som händer på detta annars så folkliga museum verkar nu utspelas bakom stängda dörrar. Den kulturintresserade göteborgaren lämnas således utan någon som helst faktisk uppfattning om vad som sker innanför portarna, och förses istället med generöst utrymme för kulturellt frivolösa spekulationer. Ja, inte ens före detta chefen Ingrid Lomfors verkar kunna formulera en konkret motivering för sin så kallade omplacering.
Huruvida omplacering är en korrekt benämning har dock redan bestridits av Lomfors advokat som kritiser kulturförvaltningschefen, Björn Sandmarks, beslut. Lomfors bestrider "flytten" då den enligt utsago inte kan tolkas som något annat än att hon kort och gott fått sparken. Av allt att döma är det inte heller vilket avsked som helst då Lomfors får ett avgångsvederlag motsvarande två årslöner.
Stormigheterna verkar med andra ord fortsatt omsluta Stadsmuseet, och medan Sandmark bloggar om Lou Reed, tysk litteratur och fotboll på sitt intellektuellt särpräglade vis, lämnas vi skattebetalare att dagdrömma om vad Stadsmuseet hade kunnat åstadkomma för de 1,65 miljon kronor som Lomfors nu kompenseras med.
- Dobke
Konstförening med ambitioner - en välbehövd injektion?
Göteborgs kulturliv får snart möjligheten att börja insupa ny och fräsch luft. Projektet heter Lagerhusets konstförening. Dess mål kommer vara att agera som en "gemensam plattform för mångfacetterade verksamheter och inspirera både till omvälvande upplevelser och dynamiska samtal." Ett projekt med höga ambitioner således, och kanske precis den sortens sikta-högt-initiativ som stadens kulturliv behöver.
Tanken är att föreningen skall fungera som ett forum för debatt och estetisk fördjupning med fokus på samtidskonstens skiftande strömmar. De ämnar även att utgöra en katalysator för utställningar och seminarier med en god dos framåtanda, men utan att exkludera det mest klassiska av inslag i den här sortens verksamhet - konstlotteriet.
Säg, vad är väl en konstförening utan sitt lotteri?
Detta är i hög grad ett doldisprojekt med stor potential, då det drivs av lovande aktörer som huvudsakligen är knutna till Nätverkstan. I spetsen finner vi bland andra, förläggaren och retrogardisten Carl Forsberg. Under det initiala årsmötet, som äger rum den 26:e mars, hoppas jag få bekräftat om denna satsning är den välbehövda, alternativa och konstruktiva energiinjektion staden lider brist på.
- Dobke
Sébastien Tellier - svårsågad romantik på Trägårns scen
Om man är måttligt intresserad av elektronisk musik kan man knappast ha undgått att Sébastien Tellier var på besök i stormulna Göteborg i helgen. Då hans senaste kärleksepos Sexuality utgjorde mitt soundtrack för sommaren 2008, grämde jag mig länge över att ha missat hans senaste spelning. Denna andra chans välkomnades därför med öppna armar - men vad hände Sébiastien? Var det vatten eller vin i flaskan du drack under kvällen? Var ditt beteende autentiskt eller en improvisationsteatralisk utsvävning?
Vad det än kan ha varit så resulterade det i det ena utdragna intermezzot efter det andra, mellan alla låtar - spelningen igenom. Dessa intermittenta mellanakter som gång på gång sköljde över publiken bestod av nonsensmonologer, pianoplink och obscena hyllningar till den egna kroppen. Sekvenser som drog ner vad som annars hade kunnat vara en lustfylld och rörande konsert med ett band tajt som gummi och med en både skönsjungande och skönstönande Sébastien. Scenens utformning är enkel men talande och tillåter Tellier att spendera kvällen där han verkar trivas bäst - mellan en kvinnas ben. Inget ont kan sägas om fyramannabandet tillsammans med vilket han verkligen gör anspråk på det semiakustiska-semielektroniska musiklandskap där Tellier både är kung och narr.
Under spelningens toppar är Tellier fenomenal, och man inser att låtar som La Ritournelle och Divine blivit moderna klassiker på mycket goda grunder. Han gör sig således svårsågad. Av allt att döma verkar det dessutom som att han har en mycket passionerad och hängiven skara Göteborgsfans, vilket är kul att se! Jag inser även att Tellier hör till den sällsynta skara artister som med blott en välplacerad höftrörelse kan få en hel publik att rodna - en förmåga som lyser med sin frånvaro i detta utfläkande 2000-tal. Sitt ekivoka manér till trots dryper Telliers scennärvaro av både elegans och känslighet - och publiken bjuds, frånsett de utdragna avbrotten, på en god dos finstämd fransk sensualism i rampljuset.
Bästa låtar: La Ritournelle, Une Heure och Fingers of Steel.
pastel party on a weekday
Det har återigen blivit dags att rapportera ifrån en butiksfest. Denna gång var det Weekday som firade släppet av sitt nya samarbete med en av landets mest begåvade, och kanske något överskattade, designers - Carin Wester.
Westers senaste kollektion, "40,47 degrees N / 73,58 degrees E" dominerades av dova färger, svepande skärningar och sobra siluetter. I gästkollektionen hos Weekday, "C.W designed by Carin Wester", har en portion av detta allvar lämnats kvar men öppnat upp för en högre dos av fräschör och lekfullhet. Denna våriga atmosfär återfanns även i färgtematiken i hela eventet med pastell vart än ögat såg, ifrån färgglada cupcakes till butiksdisplay. Festen i sig var ett ovanligt stillsamt modeparty, med inbjudna gäster minglandes bland kakfat, klädrack och skivvändande El Perro del Mar. Det var trots allt bara lillfredag - tisdag med andra ord.
Enkla, men vackra ryggdetaljer. . .
Weekdays skyltning blir bara allt mer fantasifull. . .
BittraBritta-Jessica valde ut sin favorit. . .
Makalöst goda cupcakes. . .
Kardemumma/vanilj-kombinationen vann överlägset. . .
The Kalmar-Gothenburg fashion connection. . .
- Dobke
Staden, tidningen & museet - en balansgång
Efter en god dos medial förspänning invigdes slutligen utställningen Du, Jag & GP på Göteborgs stadsmuseum. Kontroverserna, som bidragit till att bygga upp förväntningarna kring utställningen, har som de flesta museikontroverser föga att göra med utställningen i sig, utan snarare med omhuldande missförstånd och tvister kring politisk korrekthet. För er som missat turerna har Kulturpunkten en bra sammanfattning här.
För att vara en vernissage på ett kommunalt museum var gårdagens uppslutning mycket stor och cirka trehundra personer kom för att höra invigningstalen, beskåda utställningsspektaklet och vinmingla. Vernissager tenderar ofta att locka en, i snitt, hög åldersgrupp men här måste snittåldern ha legat på uppemot 70 år. Detta bör självklart bejublas av statistiska anledningar, då den åldersmogna publiken dessvärre är relativt svårlockad till museerna idag, men det kan även fungera som barometer för vilken publik utställningen kommer att locka och jag kunde inte låta bli att undra: varför var jag en av ytterst få under 30 år som var där?
För att vara en vernissage på ett kommunalt museum var gårdagens uppslutning mycket stor och cirka trehundra personer kom för att höra invigningstalen, beskåda utställningsspektaklet och vinmingla. Vernissager tenderar ofta att locka en, i snitt, hög åldersgrupp men här måste snittåldern ha legat på uppemot 70 år. Detta bör självklart bejublas av statistiska anledningar, då den åldersmogna publiken dessvärre är relativt svårlockad till museerna idag, men det kan även fungera som barometer för vilken publik utställningen kommer att locka och jag kunde inte låta bli att undra: varför var jag en av ytterst få under 30 år som var där?
Bland mina bekanta under 30 år är jag ensam om att prenumerera på GP, vissa har givetvis tillgång till tidningen på annat vis, men det är inte en självklarhet att prenumerera idag. Enligt utställningsprogrammet läser 62% av Göteborgs invånare denna dagstidning på daglig basis, och man kan undra hur åldersdemografin över dessa läsare ser ut. Kanske utgör helgens vernissagebesökare ett talande utsnitt. En utställningstitel som Du, Jag & GP understryker att besökaren redan har en befintlig relation till tidningen - men om man inte har det, vilken drasgningskraft har då en satsning som denna? Och då utställningen inte heller ställer särskilt många frågor kring dagens mediesamhälle riskerar man att ytterligare distansera sig ifrån den yngre publiken, som kanske inte finner det fullt lika exalterande att beskåda f.d. chefredaktör Harry Hjörnes ståtliga dubbelbädd som tillföll Stadsmuseets samlingar på 70-talet.
Stadsmuseet beskriver själva Du, Jag & GP som en relationshistoria mellan tidningshistoria och stadsutveckling, mellan en ägares visioner och samhälleliga förutsättningar samt mellan journalistik och läsare. Denna, först och främst, historisk ansats innebär tyvärr att utställningen faller något platt, då det huvudsakligen är en relativt oproblematiserad hyllning till staden, men även en hyllning till Göteborgsprofilen Harry Hjörne. Utställningsmässigt känns den besläktad med flera av Stadsmuseets tidigare utställningar, med ett kubistiskt formspråk starkt påminnande om Alla Dessa Stolar och med ett Göteborgsnostalgiskt grepp, likt det vi sett i flera av Stadsmuseets utställningar på senare år. Utställningens starkaste kort är dess scenografi med konsekvent formspråk, spännande ljussättning och terrasserade nivåer. Det utan tvekan mest inbjudande inslaget är det fotojournalistiska bildspel som, genom att visa allt ifrån konserthusbranden 1929 till Tjörnbroraset 1980 eller spårvagnsolyckan vid Vasaplatsen 1992, framkallar unisona suckanden bland de flockande besökarna.
Trots den intressanta utställningsmiljön är det svårt att inte reagera med viss skepsis till en utställning som krasst sett agerar reklampelare för GP:s verksamhet. Privatägd, vinstdrivande mediegigant i generös exponering på skattefinansierat museum känns helt enkelt en aning olustigt och obekvämt. Att GP har en djup förankring i staden vi lever i och har en central roll i skapandet av bilden av staden vi lever i kan inte undermineras, men den kan, och bör, problematiseras. Denna problematisering uteblir här, istället lyckas stadsmuseet med denna satsning, nästan krampaktigt hålla sig på god fot med stadens tidningsjätte. En god relation mellan museum och dagspress är dock inte så centralt i dagens medielandskap där dagstidningar till allt högre grad marginaliseras till fördel för andra informationsströmmar. Ett aktuellt exempel på detta är att Röhsska museet, det enda av Göteborgs kommunala museer som förra året inte lade ett enda öre på annonsering i GP, lyckades höja sina besökssiffror dramatiskt under 2008. Röhsska har på så vis grumlat föreställningen om det centrala värdet av betald medial exponering, och visat på hur den i vissa fall till och med kan vara överflödig. Hur stor framgång Du, Jag & GP kommer att bli återstår att se, men den som mest uppenbart vinner på Stadsmuseets satsning är inte du eller jag - utan GP.
- Dobke
- Dobke
det nya året - ett välkomnande
Ett nytt år har precis tagit sina första stapplande steg och av allt att döma ser detta ut att bli ett riktigt intressant kulturår i vårt kära Götelaborg.
En av alla lovande tendenser till förbättrat kulturklimat är den offentliga kulturdebatten som har premiär i mars. Kulturnämnden kommer att bjuda in debattörer, sakkunniga, och politiker för att under arrangerade tisdagskvällar diskutera, och förhoppningsvis även dissikera, aktuella ämnen i kulturstratosfären. Finessen är: alla vi andra också får vara med.
Vindar som blåser i spännande riktningar omger även Konstmuseet. Under året tillträder både en ny museichef såväl som ny försteintendent, vilket kan ge en av stadens största och kanske hittills mest statiska kulturinstitutioner en chans att genomgå en välbehövlig och spännande metamorfos. Att Världskulturmuseet nu har återfått sin fria entré är en annan glädjande nyhet och 2009 kan förhoppningsvis bli året då museet ännu en gång kan bli den rörliga och otvugna mötesplats som den utgjorde för ett par år sedan.
Som alla andra år kommer detta innehålla en förgyllande kulturnatta men också ännu en uppsättning av Göteborgs Internationella Konstbiennal som under titeln What a Wonderful World kommer behandla "det politiskas tillblivelse". Med andra ord har den all potential att utgöra ett både uppseendeväckande, aktuellt och irriterande inslag i stadens kulturklimat.
Och vilken blogg är då mer passande att hålla ett öga på detta år, än självaste kulturförvaltningschefen Björn Sandmarks nystartade blogg? Nu kommer man alltså inte att behöva vänta på dagens tidning för att avnjuta de dråpliga yttranden denne man tenderar att fälla, nej, han är så vänlig som förser oss med en direktlänk till källan själv. I sitt senaste inlägg Vid årets slut drar han bland annat en parallell mellan höstens s.k. "Graffitti-bråk" och en olaglig utgivning av Mein Kampf, samt önskar sig ett år då kulturdebatten kommer vara fortsatt het. Jag hoppas bara att den kommer vara het för att kulturen kommer att få friare svängrum, till skillnad ifrån snävare, vilket dessvärre varit Sandmarks kulturstrategi - än så länge.
För egen del önskar jag mig ett 2009 där svartklubbarna frodas och skjuter upp som svampar ur marken. Ett år då kulturen gror på gräsrotsnivå i sin primala urform, där den fyller sin mest levande och kreativa funktion. Då den är en ren och naturlig nödvändighet. Jag ser även fram emot Marcus Birros nästa roman, en kärleksförklaring till det Göteborg han länge haft så motstridiga känslor för, en uppriktig skildring av stadens undergroundscen under 80-talet. Att Leva och Dö Som Joe Strummer kommer förhoppningvis ut i februari. Om tjugo år kommer man kanske vänta på en bok om dagens undergroundscen, eller kanske rentav författa den själv..
Jag hoppas alla ni vackra läsare haft en riktigt ljuvlig julhelg och en lovande start på det nya året!
Vi ses på filmfestivalen!
- Dobke
En av alla lovande tendenser till förbättrat kulturklimat är den offentliga kulturdebatten som har premiär i mars. Kulturnämnden kommer att bjuda in debattörer, sakkunniga, och politiker för att under arrangerade tisdagskvällar diskutera, och förhoppningsvis även dissikera, aktuella ämnen i kulturstratosfären. Finessen är: alla vi andra också får vara med.
Vindar som blåser i spännande riktningar omger även Konstmuseet. Under året tillträder både en ny museichef såväl som ny försteintendent, vilket kan ge en av stadens största och kanske hittills mest statiska kulturinstitutioner en chans att genomgå en välbehövlig och spännande metamorfos. Att Världskulturmuseet nu har återfått sin fria entré är en annan glädjande nyhet och 2009 kan förhoppningsvis bli året då museet ännu en gång kan bli den rörliga och otvugna mötesplats som den utgjorde för ett par år sedan.
Som alla andra år kommer detta innehålla en förgyllande kulturnatta men också ännu en uppsättning av Göteborgs Internationella Konstbiennal som under titeln What a Wonderful World kommer behandla "det politiskas tillblivelse". Med andra ord har den all potential att utgöra ett både uppseendeväckande, aktuellt och irriterande inslag i stadens kulturklimat.
Och vilken blogg är då mer passande att hålla ett öga på detta år, än självaste kulturförvaltningschefen Björn Sandmarks nystartade blogg? Nu kommer man alltså inte att behöva vänta på dagens tidning för att avnjuta de dråpliga yttranden denne man tenderar att fälla, nej, han är så vänlig som förser oss med en direktlänk till källan själv. I sitt senaste inlägg Vid årets slut drar han bland annat en parallell mellan höstens s.k. "Graffitti-bråk" och en olaglig utgivning av Mein Kampf, samt önskar sig ett år då kulturdebatten kommer vara fortsatt het. Jag hoppas bara att den kommer vara het för att kulturen kommer att få friare svängrum, till skillnad ifrån snävare, vilket dessvärre varit Sandmarks kulturstrategi - än så länge.
För egen del önskar jag mig ett 2009 där svartklubbarna frodas och skjuter upp som svampar ur marken. Ett år då kulturen gror på gräsrotsnivå i sin primala urform, där den fyller sin mest levande och kreativa funktion. Då den är en ren och naturlig nödvändighet. Jag ser även fram emot Marcus Birros nästa roman, en kärleksförklaring till det Göteborg han länge haft så motstridiga känslor för, en uppriktig skildring av stadens undergroundscen under 80-talet. Att Leva och Dö Som Joe Strummer kommer förhoppningvis ut i februari. Om tjugo år kommer man kanske vänta på en bok om dagens undergroundscen, eller kanske rentav författa den själv..
Jag hoppas alla ni vackra läsare haft en riktigt ljuvlig julhelg och en lovande start på det nya året!
Vi ses på filmfestivalen!
- Dobke
swap wars: the clothes strike back
Senaste Swap-O-Ramat har till min stora skam gått okommenterat förbi. Så, vad kan sägas annat än att det var en succéafton. BittraBrittorna tindrade vackert bland alla inströmmande kläder och gäster. Symaskinerna stod uppradade, redo att sättas i arbete av kreativa händer. Nintento-nostalgikerna härjade som magnetiserade vid stora duken. Storans klubbscen fylldes med varm vinterstämning och hungrigt fyndande swappare. Armbågarna var inte fullt lika vasst vässade jämfört med swappen innan, vilket tog udden av det kaos jag på både gott och ont hade förväntat mig. Med fröken Taube, en överförtjust, tillika förtjusande, kamrat, i ena armen och kameran i den andra begav jag mig ut i torsdagsnatten för att kamma hem några swap och några bilder.
På en avsats på klubbscenens övervåning stod en mannekäng iklädd en fantastisk outfit. I en intensiv duell avgjordes vem av de stridande tävligsdeltagarna som fick ro hem det turkosa fodralet matchat med tillhörande dramatiskt axelparti. Efter en omgång Super Mario följt av utslagning med sten-sax-påse korades den lyckliga vinnaren. Är det ens nödvändigt att säga vem som vann? Är redan pepp på nästa swap.
På en avsats på klubbscenens övervåning stod en mannekäng iklädd en fantastisk outfit. I en intensiv duell avgjordes vem av de stridande tävligsdeltagarna som fick ro hem det turkosa fodralet matchat med tillhörande dramatiskt axelparti. Efter en omgång Super Mario följt av utslagning med sten-sax-påse korades den lyckliga vinnaren. Är det ens nödvändigt att säga vem som vann? Är redan pepp på nästa swap.
- Dobke
avskräckande möte med en konstform
Jag går nästan aldrig på teater. Även om syskonkonsterna opera och performance art ligger mig varmt om hjärtat tenderar teatern att gå mig förbi. I fredags gick jag dock på en föreställning vars varma kritik med svallande lovord inte bara fått mig att boka en biljett utan även se fram emot den föresvävande kvällen. Vad som även var ovanligt i fredags var hur jag kom att spendera en och en halv timme i total rastlöshet - i ett kondenserat antiklimax.
Föreställningen ZOO på Teater Aktör har beskrivits som "storartad", "uppiggande" och som "den allra bästa teater jag någonsin varit på", men ZOO är ingen traditionell pjäs. Det är en installation eller ett happening där publiken i hög grad utgör experimentets kärna. Detta experiment innefattar många lovande ingredienser: vita labbdräkter, handskar, levande kackerlackor, ett kliniskt källarrum, avancerad teknik och utlämnande av personliga uppgifter. Deltagarna bjuds på en slags simulerad rymdresa, en resa både till en yttre och en inre rymd.
Föreställningen ZOO på Teater Aktör har beskrivits som "storartad", "uppiggande" och som "den allra bästa teater jag någonsin varit på", men ZOO är ingen traditionell pjäs. Det är en installation eller ett happening där publiken i hög grad utgör experimentets kärna. Detta experiment innefattar många lovande ingredienser: vita labbdräkter, handskar, levande kackerlackor, ett kliniskt källarrum, avancerad teknik och utlämnande av personliga uppgifter. Deltagarna bjuds på en slags simulerad rymdresa, en resa både till en yttre och en inre rymd.
Dessvärre är det en upplevelse som ifrån första stund känns konstlad. Ja, inte ens i foaljén tillåts man som besökare att känna sig bekväm då allt skall höljas i ett oljigt lager av mystik och konstruerad post-dadaism. Dessutom ramas upplevelsen in av ett bristfälligt manus som misslyckas engagera.
Teater Aktör tillämpar fri prissättning och som kultursupporter (och student) ångrar jag gravt att jag i generös anda bidrog med hundra riksdaler, när jag istället demonstrativt kunde ha anlagt en nonchalant nollkronorsprincip enligt credot att fri konst bör vara gratis. Aktör & Vänner drivs utan vinstintresse med syftet att vara en plattform där scenkonstnärer kan utveckla sitt konstnärskap. I kulturvärlden råder oftast grundtanken att kultur är bäst när den är fri. Att konsten frodas när den inte är bunden till, eller likställd med, sitt behov av intäkter. Samtidigt kan behovet av detta stöd fungera som en kvalitetssäkring. Det saknar jag helt och hållet här.
Detta var en föreställning som spelar på besökarens osäkerhet, till en grad som kändes svårmotiverad och inte särskilt genuin. Tekniskt är ZOO mycket avancerad, men precis som med animerade filmer är det inte först och främst den tekniska nivån som bestämmer huruvida upplevelsen kommer att hyllas eller sågas, utan berättandet och förmågan att väcka känslor. ZOO väckte först och främst irritation, och de stunder då föreställningen inte var sövande, var den väldigt, väldigt tålamodsbeprövande.
- Dobke
"jeg troer, jeg vil lære mere af den gamle Kunst end af den nye"
Vid ett besök på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn inser jag att det finns delar av det nordiska måleriet från förra sekelskiftet som gått mig helt förbi. Jag passerar en mycket oansenlig målning; liten, dovt färgad och tom på detaljer. En folktom interiör – ett golv, sidan av ett mörkt skåp, öppen vit dörr mot nästa rum – och där, på golvet just framför den öppna dörren sker något magiskt i bilden. Det finns ett ljus där som omöjligen kan vara målat. En sådan närvaro i allt det mörka, tomma att det förstummar mig. Jag fastnar med blicken, blir stående en lång stund. Vilhelm Hammershøi har just presenterat sig.
Det forsätter så; tomma rum, anonyma kvinnor med ryggen åt betraktaren. Och överallt, det där ljuset.
- Kegel
swap-o-rama: en efterlängtad uppföljare
På torsdag har det äntligen blivit dags för Swap-O-Rama #2! Denna gång är det på Storans Klubbscen vi kommer att trängas och konkurrera oss svettiga om spännande klädbyten. Aftonens tema är tv-spel - kanske möts vi i en hederlig 8-bitars battle? Med hårda elektroagitatorn Maskinoperatör på scen och stockholmsgänget Clitspit bakom skivspelarna lär det bli en intensiv kväll!
Kom ihåg, för dig med kläder att swappa är det gratis, men kom i tid då inga insläpp sker mellan kl. 22 och 23, sedan är klubben öppen för alla! Även denna gång kommer stylister och skräddare finnas på plats för korrigeringarna du vill ha utförda på dina nya plagg. Hålltiderna som gäller är:
Kom ihåg, för dig med kläder att swappa är det gratis, men kom i tid då inga insläpp sker mellan kl. 22 och 23, sedan är klubben öppen för alla! Även denna gång kommer stylister och skräddare finnas på plats för korrigeringarna du vill ha utförda på dina nya plagg. Hålltiderna som gäller är:
21:00 Insläpp och inlämning av kläder (max 3 plagg/pers.)
22:00 Swappandet startar
23:00 Liveakt och klubbande till fyra på morgonen
22:00 Swappandet startar
23:00 Liveakt och klubbande till fyra på morgonen
Har ni sett vilket foto som står till grund för den tjusiga flyern?
Vi ses där!
- Dobke
- Dobke
Selma har kommit ut ur garderoben
Jag har ingen relation till Selma Lagerlöfs författarskap. Det är bara att tillstå. Den potentiella relation jag antagligen hade kunnat utveckla kvävdes gissningsvis av högstadiets klassikerlästvång vars påprackande visserligen lett till en och annan litterär kärleksaffär, men som även stått för några av de mest utdragna pinor [Harry Martinson] och avskräckande plågor [Émile Zola] jag någonsin erfarit.
Däremot är det svårt att inte ha en relation till Selma Lagerlöf som historisk person. Särskilt ur ett kvinnohistoriskt perspektiv. Denna historia har nu filmatiserats av SVT för att bli det juldrama vi helst skall vilja bänka oss framför annandag jul 2008. Dramat är inspirerat av författarinnans brevkorrespondens med sina två stora kärlekar, Sophie Elkan och Valborg Olander.
Röhsska Museet ställer just nu ut ett urval av de kostymer som Karin Sunvall, en av Sveriges mest begåvade kostymdesigners, sytt upp för denna filmatisering. Besökaren får ta del av projektetet ur kostymörens perspektiv - från idé till färdigt plagg. De som njuter av detaljerad sekelskiftes-mumma bör snarast möjligt ta sig dit. Utställningen kan även utgöra en angenäm paus i den stundande julruschen. Tills vidare erbjuds ett smakprov i bilderna nedan.
Däremot är det svårt att inte ha en relation till Selma Lagerlöf som historisk person. Särskilt ur ett kvinnohistoriskt perspektiv. Denna historia har nu filmatiserats av SVT för att bli det juldrama vi helst skall vilja bänka oss framför annandag jul 2008. Dramat är inspirerat av författarinnans brevkorrespondens med sina två stora kärlekar, Sophie Elkan och Valborg Olander.
Röhsska Museet ställer just nu ut ett urval av de kostymer som Karin Sunvall, en av Sveriges mest begåvade kostymdesigners, sytt upp för denna filmatisering. Besökaren får ta del av projektetet ur kostymörens perspektiv - från idé till färdigt plagg. De som njuter av detaljerad sekelskiftes-mumma bör snarast möjligt ta sig dit. Utställningen kan även utgöra en angenäm paus i den stundande julruschen. Tills vidare erbjuds ett smakprov i bilderna nedan.
Utställningen tas ner under ännu obestämt datum, januari 2009.
- Dobke
Comme des Garçons - en virtuell upplevelse
En förvånansvärd del av H&M:s samarbete med Rei Kawakubo-ledda modehuset Comme des Garçons ligger i en smärre avkrok av projektet: dess hemsida - ett virtuellt showroom som vid en närmare titt både är fascinerande välgjort och konstnärligt.
Digital och virtuell konst har länge existerat i periferin av konstens traditionella arenor. Först under de senaste decenniet har den på riktigt kunnat träda in i konstens finrum och fått möjlighet att nå ut till en större publik - något denna webbsida är ett tydligt exempel på. Som besökare på sajten "befinner" man sig på ett loft omringad av kollektionens olika sektioner. "Blicken" kan vridas 360° i rummet, och det är då sajtens visuella komplexitet uppenbaras. Skuggor dansar över plaggen och reflektioner leker på väggar och draperier. I vissa vinklar bländas man och kan ana att solen utanför antagligen ligger lågt där utanför, i vad som för besökaren förblir ett mystiskt stadslandskap.
Som besökare i detta showroom ser man inte bara en polerad framsida utan även ställningar, spotlights, sladdar och skarvar. En kuliss som inte alls verkar tillrättalagd, men detta anspråk på verkligheten är givetvis väl genomtänkt i sin råhet. Konsten är inte bara en aspekt av sidans utformning utan den är även tilldelad en aktiv del - galleriet. Där kan bland annat se ett bildspel eller höra Charlie Porter, redaktör på i-D Magazine och Fantastic Man, berätta om samarbetet. Ett tecken på att sajten inte stannar vid att hype:a samarbetet i sig, utan även väljer att belysa konstnärskapet bakom Comme des Garçons estetik. Digital teknologi har sedan 80-talet omformat hur konst både produceras och upplevs. Denna sajt är ett intressant exempel på hur den även kan omforma vår upplevelse av mode.
- Dobke
Digital och virtuell konst har länge existerat i periferin av konstens traditionella arenor. Först under de senaste decenniet har den på riktigt kunnat träda in i konstens finrum och fått möjlighet att nå ut till en större publik - något denna webbsida är ett tydligt exempel på. Som besökare på sajten "befinner" man sig på ett loft omringad av kollektionens olika sektioner. "Blicken" kan vridas 360° i rummet, och det är då sajtens visuella komplexitet uppenbaras. Skuggor dansar över plaggen och reflektioner leker på väggar och draperier. I vissa vinklar bländas man och kan ana att solen utanför antagligen ligger lågt där utanför, i vad som för besökaren förblir ett mystiskt stadslandskap.
Som besökare i detta showroom ser man inte bara en polerad framsida utan även ställningar, spotlights, sladdar och skarvar. En kuliss som inte alls verkar tillrättalagd, men detta anspråk på verkligheten är givetvis väl genomtänkt i sin råhet. Konsten är inte bara en aspekt av sidans utformning utan den är även tilldelad en aktiv del - galleriet. Där kan bland annat se ett bildspel eller höra Charlie Porter, redaktör på i-D Magazine och Fantastic Man, berätta om samarbetet. Ett tecken på att sajten inte stannar vid att hype:a samarbetet i sig, utan även väljer att belysa konstnärskapet bakom Comme des Garçons estetik. Digital teknologi har sedan 80-talet omformat hur konst både produceras och upplevs. Denna sajt är ett intressant exempel på hur den även kan omforma vår upplevelse av mode.
- Dobke
[den där] festen
Det var en gång en fest som det talades om i decennier.
En fest som alla andra fester ständigt kom att jämföras med.
En fest som alla önskade att de hade varit på.
En fest som vi som var där aldrig slutade önska att vi fick återuppleva.
Fjädrar, paljetter, glitter, guld, korsetter, spets, satin, svärta, krinoliner och mystiska alter egon så långt blicken bar. Aldrig förr har gästerna så hängivet och kreativt följt den rådande klädkoden. Ni vet nog redan vilken dekadensens högborg jag talar om. Det är givetvis Magnus&Magnus 10-årsjubileum och Halloweenfirande i Berg211:as rökfyllda katakomber. Tema? Eyes Wide Shut och venetianska masker.
Enjoy.
En fest som alla andra fester ständigt kom att jämföras med.
En fest som alla önskade att de hade varit på.
En fest som vi som var där aldrig slutade önska att vi fick återuppleva.
Fjädrar, paljetter, glitter, guld, korsetter, spets, satin, svärta, krinoliner och mystiska alter egon så långt blicken bar. Aldrig förr har gästerna så hängivet och kreativt följt den rådande klädkoden. Ni vet nog redan vilken dekadensens högborg jag talar om. Det är givetvis Magnus&Magnus 10-årsjubileum och Halloweenfirande i Berg211:as rökfyllda katakomber. Tema? Eyes Wide Shut och venetianska masker.
Enjoy.
- Dobke
